Det har nu gått 43 dagar sedan den 3:e december då oturen var framme och grinade Kristoffer Ekström i ansiktet!

Här följer nu Kristoffers tankar i hans väg tillbaka till fotbollen i en andra del:

Sist jag gästbloggade här så skrev jag att jag precis kastat kryckorna. Nu har det gått en månad sen dess och även om det kändes som att man stod still i början så är det tvärtom nu!

Jag känner mig i princip bättre och bättre för varje dag som går. Jag tränare rehab tre dagar i veckan på Lyftet i Trelleborg och övriga dagar hemma. Man kan säga att jag ökar belastningen i stort sett varje vecka som går.

Min sjukgymnast Jonas är verkligen suverän. Man förstår direkt att killen vet vad han snackar om. Vi skyndar långsamt och målet är ju givetvis att bli starkare i knät än vad jag någonsin varit. Den ända chansen att man ska kunna komma tillbaka till jobb och fotbollen är just att bli så stark i knät så att det kompenserar den del i mitt knä som aldrig kommer bli återställt.

Aldrig återställt??? Ja det låter kanske fruktansvärt, det tyckte jag också när min läkare Fredrik Nyqvist sa det till mig i tisdags. Faktum är att jag faktiskt inte kommer att bli helt återställd på grund av att den ena glidytan av brosk som man har i knät har förstörts och kan ej bli återställt.

Aldrig återställd betyder dock att det inte är kört, det är givetvis från fall till fall. Men man kan minimera risken genom bra träning.

Vi vet ju alla att det kan vara fruktansvärt stor skillnad på läkare och läkare. Det märkte jag i tisdags under mitt besök hos Fredrik Nyqvist. Jag hade själv aldrig träffat Fredrik innan men hade hört mycket gott om honom. Det jag hört stämde verkligen! Han var en sådan läkare som man i princip inte behövde ställa någon fråga till för han tog upp allt väsentligt på egen hand och förklarade på ett sett så man förstår.

En sak som inte skiljde Fredrik åt från andra läkare var hans inställning till fotboll! När jag ställde frågan om fortsatt fotbollsspelande så fick jag snabbt svaret:

"-Lever Du på fotbollen?"

När jag berättade att jag inte gjorde det så sa han:

"-Ja, då ska Du givetvis sluta med fotbollen direkt!"

Lite förvånad över hans uttalande så förklarade jag att jag tycker säkert fotboll är lika roligt som Henrik Larsson även om han lever på det och inte jag.

Då sa Fredrik:

"-Ja men fotboll är i mina ögon ingen sport. Men jaja, se till att träna ditt ben så starkt som möjligt innan du provar spela igen!"

Och med de orden gick jag ifrån ortopeden på MAS med lite blandade känslor.

En sak är säker och det är att jag ska göra allt för att kunna spela fotboll så snabbt som möjligt igen. När det sen blir vet jag inte i dagsläget. Men som sagt, träningen flyter på bra så jag ser ljust på det hela...

Kristoffer "Ekan" Ekström

Här kommer nu äntligen den utlovade gästbloggaren. Det är en kille som verkligen ÄLSKAR fotboll och som fortfarande har ett stort gröntvitt hjärta...

Han fick sluta med fotbollen alldeles för tidigt pga en allvarlig huvudskada 2000. De följande åren efter huvudskadan gjorde han dock ytterliggare några framtädanden i B-laget.

Låt mig få stolt presentera... TOBIAS DAHLSJÖ!

"Jag vill till att börja med ställa mig i raden bland andra gratulanter till Mathias och Heli, och önska dem lycka till!"

Jag fick en förfrågan att gästblogga hos Bamse (bilden nedan) och det tackar man ju inte nej till!

Just Bamse var smeknamnet på blogginnehavaren sommaren 1998 då jag lånades ut till Östra Torp från moderklubben Gislöv. Men i samband med den utlåningen fick jag inte träffa Bamse, utan jag fick bara höra talas om honom från de inbitna Torparna. Mathias gjorde då en gästsejour hos grannarna i norr Anderslöv, men anslöt så åter till Torp under den kommande vintern samtidigt som jag skrev på permanent för klubben.

1998 var det Jan Christer Nilsson och Michael Lindvall som tränade laget och min premiärmatch för de grönvitrandiga skedde på Skurups IP en fredagskväll i augusti när höstsäsongen inleddes.

I laget fanns då Robert Zetterqvist, Rickard Thern, bröderna Hedin, Stefan Nilsson, Jonas Martinsson mfl. Minns att jag startade på högeryttermittfältet med en ytterback i form av Johan Olsson som piskade på mig ordentligt. Vi fick stryk med uddamålet och Jonas Martinsson fick ta på sig handskarna och ställa sig i mål då Zetterqvist skadades.

Detta blev startskottet på min 3-åriga sejour i Östra Torp. En alltför kort karriär med 58 A-kamper och 7 mål men som fortfarande ligger mig nära i minnet.

Framförallt är det den goda organisationen med ledare och styrelse som brann för sina uppdrag som gjorde att man kände sig mycket mycket välkommen in i föreningen. Denna härliga stämning och gemenskap hoppas jag finns kvar i klubben som jag tyvärr inte har sett spela på några år. 2003 lämnade jag Skåneland för studier och därmed avslutade jag fotbollsspelandet!

Fotbollsmässigt har jag många andra minnen än den där premiärmatchen. Bland annat minns man de hårda och tuffa matcherna i Malmöfemman, men även alla de mysiga och glamorösa idrottsplatserna på Österlen. Likaså DM matchen i norra Skåne mot Lilla Edet där vi spelade med en lätt volleyboll-liknande sak.

Men de jag minns mest var de heta drabbningarna mot Anderslöv och Klagstorp. Lilla Beddinge fick jag aldrig äran att möta. "Derbymatcherna" mot grannbyarna var säsongens höjdpunkt för många av klubbens medlemmar.

Före ett derby mot Klagstorp, tror det var en seriepremiär... (eller i alla fall hemmapremiär) ...fick man innebörden av detta derby påtagligt beskrivet av Torplegenden Sven Kristoffersson. Han berättade hur stor rivaliteten verkligen var mellan klubbarna och att rivaliteten låg långt tillbaka i tiden, där pojkarna från Smygehamn och Klagstorp slogs om damerna!

Med Svens ord före matchen fick man en extra tändning inför storpubliken och i en av de derbymatcherna fick jag äran att trycka in segermålet. Just Klagstorp hade en stor skara trogna fans, som då kanske var Söderslätts största och mest patriotiska!?

Bland annat minns jag en match på Klagstorps lilla plan, som redan från början började hektiskt där jag fick skon avtrampad av en uppretad supporter med trätofflor i samband med ett inkast.

Anderslöv blev däremot aldrig någon lyckomotståndare för mig och kanske var det därför att Sven & Co hade taggat upp mig för mycket för två år på raken fick jag se det röda mot just Anderslöv!

Men det jag mest kommer ihåg från mina år i Torp är allt som skedde utanför fotbollsplanen. Det finns många episoder att berätta såsom de årliga resorna till Tyskland för att se Bundesligafotboll, alla träningsläger på hemmaplan som alltid slutade hemma hos Strille och Basse, de årliga Torpafesterna samt den härliga stämningen i omklädningsrummet varje tisdag och torsdag.

Skall jag trots allt nämna några incidenter och upplevelser utöver ovan nämnda får det bli:

• Strilles jacka som försvann spårlöst i Rostock
• Fredrik Asserlövs sång och dans under tre långa år
• Jonas Martinssons tårar i Hamburg
• Andreas Sjödins casanovafasoner på samma resa
• Torgil Johanssons goda mat
• Smygepågarna Månsson och Månsson, Daniel Zaar, Mathias Jönsson och bröderna Hansson med fleras härliga Torphjärta som smittade av sig till oss andra utombys
• Anders Anderssons engagemang på försäsongen
• Förfesterna hos Mathias Jönsson och Pepsi
• Johan Olssons Lena Philipsson snack
• Tipsextrasittningarna där jag som ensam Evertonian fick kämpa mot Tottenham, Arsenal, Manchester United, Liverpool och Chelsea supportrar

Som en slump fick jag höra talas om denna blogg och numera följer jag den slaviskt från min dator i Östergötland. Det är med spänning jag ser fram emot att varje lördag logga in på www.everysport.se och se hur det gått för Östra Torp.

Jag hoppas att alla Ni som drar på er de randiga Torptröjorna (helgröna numera) trivs lika bra i föreningen som jag gjorde!

Åter igen vill jag tacka alla personerna runt omkring som gjorde, och fortfarande gör ett kanonjobb!

Trots endast tre år och några gästspel i B-laget därefter är det just Östra Torp som är klubben som ligger mig närmst om hjärtat!

Jag önskar Östra Torp all lycka under 2009!

//Tobias Dahlsjö alias Duncan Ferguson

Ett stort TACK till Tobias Dahlsjö som ställde upp som min gästbloggare nummer 3!

Redan idag släpper jag fram Gästbloggare nummer 2.

Onsdagen den 3:e december var en kväll då många Torpare höll andan...

Kristoffer Ekström (liggande på bilden) vred sitt knä illa redan efter 1 minut i TA-cupens kvartsfinal mellan Östra Torps GIF och Höllvikens GIF.

Här följer Kristoffers första tankar och funderingar...

Nu har det gått 10 dagar sen man vred knät i TA-cupen.
Om jag tänker tillbaka på onsdagens slutspel så minns jag faktiskt inte speciellt mycket av kvällen. Känns som den bara försvann på nått sätt!

Morgonen efter vaknade man upp på MAS sådär lagom halvt groggy efter all medicin de sprutat i mig. Under morgonen blev jag undersökt av en knäspecialist, som konstaterade att jag var tvungen till att opereras dagen efter.

Vidare under torsdagen fick jag besök av familjen. Efter det fick jag införskaffat en sjukhustelefon så man kunde ringa runt och snacka lite skit med kompisar och berätta vad som hänt.

På fredags morgonen var det dags för operation. Och efter en lyckad sådan så vaknade man på uppvaket ett par timmar senare. När jag kom tillbaka på rummet så fick jag besök av Evelina ett par timmar. Sviterna efter narkosen gjorde att man somnade ganska tidigt på kvällen.

Lördag och äntligen dags att åka hem. Men först blev jag besökt av min läkare som gick igenom operationen med mig. Där fick jag reda på att det jag fruktat mest, i detta fallet korsbandet, var helt. Även menisk och ledband hade klarat sig otroligt nog.

Det som hade hänt var att knäskålen hade hoppat ur led och sen tillbaka igen fast då satt sig snett. Det hade även blivit en fraktur på knäskålens baksida samt på knäleden. Så det de gjorde under operationen var att de gick in i knät med två titthål (artroskopi). Genom dessa plockade de bort lösa benbitar och brosk, rättade till knåskålen och till sist slipade de till de delar på knäskål och knäled som hade tagit skada.

Efter samtalet med läkaren bar det av hemåt, något lättad över läkarens besked.

På söndags förmiddagen fick jag ett mycket trevlig besök av tre torpare, i form av Mathias Jönsson, Martin Rengbo och Anders Nilsson.

På måndagen var det dags att börja rehabträna på TrelleborgsLyftet. Efter att jag anmält mig blev jag tilldelad en sjukgymnast och så var man i full gång med olika rehabövningar. Sjukgymnasten tyckte det var otroligt att jag hade så pass bra rörlighet i benet, endast ett fåtal dagar efter operationen. Rehabträningen har fortsatt hela veckan. Och så här en vecka efter operation så känns det faktiskt mycket bra.

Kryckorna som jag blev tilldelad på sjukhuset är nu ett minne blott.

När det blir comeback på fotbollsplanen vet jag inte. Men jag hoppas att jag är fulltränad tills serien börjar. Som det känns idag så ska de inte vara någon omöjlighet!

Tack för ordet

Kristoffer "Ekan" Ekström

Som mina kära bloggkollegor i Firman har jag beslutat mig för att ta hjälp av en så kallad "gästbloggare"!

Denna kategori kommer att vara ett återkommande inslag här på bloggen.

Först ut att testa sina vingar är allas vår egen Anders Vedmar!

Hej alla!

Jag heter Anders Vedmar och bor i Smygehamn men snart i Trelleborg. Flyttlasset går den 1:e januari!

Det är så populärt med gästbloggare så när nu Mathias frågade mig om jag ville skriva på hans sida så får man tacka för förtroendet och leverera!

Jag är ordförande i Östra Torps GIF Fotboll. Samtidigt är jag materialansvarig för seniorerna, en bra kombination för man har en fin överblick över kostnader, material, ungdomar och seniorer i föreningen.

Ordförande har jag bara varit i ungefär ett halvår då jag tog över efter Henrik Sommer som hade ett kort gästspel på ungefär ett halvår efter att han tagit över efter Erik Lundström. Samtidigt bytte Henrik och jag plats så jag blev ordförande och han blev sekreterare.

Hängde Ni med?

Erik har fått barn och renoverar hus m.m så han tyckte att tiden inte räckte till. Henrik köpte nytt hus i Smyge och samma sak där, tiden. Nu löstes det bra då Henrik blev sekreterare och Erik blev en "free spirit". Han är här, men han är inte här, men han kommer om man kallar!

Inte illa att bärga en serieseger efter endast ett halvår som ordförande. (Obs ironi)

Materialare är ett roligt men också ibland lite jobbigt jobb. Roligt av uppskattningen man får från spelare och ledare. Jobbigt när spelarna inte kan vända rätt sina tröjor, tar fel kläder eller tar hem kläder och annat så att det saknas grejor. Något annat jag har svårt att förstå är att om det nu finns en stor papperskorg i ett omklädningsrum så varför kastar man klisterbindor och benskyddstejp på golvet? Om det nu finns skrapor för skorna utomhus varför slår man då av skorna inne? Är det lathet? De kan springa i 90 minuter i ett högt tempo men de kan inte gå tre meter till papperskorgen. Konstigt! Gör de likadant hemma? Vem plockar upp efter dem där?

Östra Torp ligger mig varmt om hjärtat. Har funnits i föreningen sedan 1976. Märkligt nog så anställdes den mannen, Rolf Larsson, som lockade in mig i föreningen, som vaktmästare här i Torp nu i år den 1:a december.

Jag hade precis muckat och hängde i Smyge när han frågade om jag inte ville följa med på träning. Jag hade spelat lite ett par år tidigare i Gislövs pojklag men aldrig någon seniorfotboll. De frågade var jag spelade så jag sa i anfallet, för det lät fräckast! Jag gjorde mål i min första match så där fick man stanna efter det.

På slutet av min korta karriär (260 matcher i A-laget) så valdes jag in i huvudstyrelsen. Först som ledamot, sedan vice ordförande för att avsluta som ordförande i huvudstyrelsen. Roliga år då vi köpte in Torpalängan och renoverade den under de åren. En otroligt fin klubbkänsla skapades när så många hjälpte till att skapa vårt fina hus.

Fotbollen kallade igen och jag blev tränare för ett pojklag. I dagens A-lag spelar eller har spelat bl.a Mathias Herrström, Joakim Vedmar, Victor Larsson, Filip Marras, Emil Andersson, Kevin Larsen, Daniel Andersson och Simon Böös. Alla ingick i lagen som vi tränade. Det var årgångarna 87-89. Många roliga minnen har man från dessa åren. Från de första träningarna som fyraåringar till dagens fullfjädrade A-lagsspelare.

Kommer ihåg en gång när de var i femårsåldern. En kille ramlade och slog sig i en närkamp. Han reste sig med tårarna rullande på kinderna. Han tittade bort mot sin mamma och sen mot mig och sin mamma igen. Sen gick han bort till mig och ville ha tröst och hjälp. Där blev man bekräftad som ledare när man gick före till och med mamma!

Det är "go" i seniortruppen idag. Härlig sammanhållning och bra resultat. Efter ett par dystra år blev det serieseger och en förhoppningsvis vandring uppåt i serierna har påbörjats. Kan inte hjälpa att tycka att det var synd att vi ramlade ur fyran, det var så lite som fattades för att vi skulle klara kontraktet. När sen så många spelare lämnade så var det inte lätt att stoppa fallet utan vi åkte rakt genom femman ner i sexan. Nu ser det mycket lovande ut inför comebacken i femman. Bra ledarstab och med de nyförvärv vi har klara, eventuellt med några av de som varit och tränat med oss under silly season samt våra kvarvarande spelare så skall vi inte behöva kriga om nytt kontrakt utan spänna bågen lite högre och vara med där det händer.

Alla som känner mig vet att jag har en svaghet för grillade korvar. Har nog provat de flesta korvarna på idrottsplatserna på våra breddgrader. Palle Björk tyckte att jag skulle skriva en bok om korvkulturen på våra idrottsplatser. Jag vet att det är många med mig som också gillar att få en grillade korv inför eller under matchen. Kokt korv är inte mat! Det är bara en ursäkt för att de inte gitter sätta på grillen.

Följande skrev jag på Everysports sida för att förklara min kärlek till grillad korv:

"Brunbränd i hyn ligger hon där. Lång, het och slank men fyllig på de rätta ställena. Man nafsar lite nätt och känner den salta smaken blandas med minnena som sköljer över en. Lite Hultbergs milda senap fullbordar hela anrättningen. Äntligen är det dags för fotbollens höstpremiär och den grillade kroven. Längtar till ikväll."

Något som jag uppskattade för deras mat var att komma in till invandrarlagen i Malmö och äta bland annat grillad kotlett, grillspett, starka korvar, kebaber och annat. Variation förnöjer!

Det absolut godaste jag ätit på en idrottsplats var ett grillspett på Olympics arena. Fin fart i grillen där. Nu är hela deras klubbstuga grillad men det är en annan historia.

Nya vindar blåser i Smyge. Förmodligen blir det så att Östra Torp Fotboll bildar en egen förening som ingår i alliansföreningen Östra Torp GIF. Detta innebär att vi får ett större ansvar för bland annat ekonomin men det ger också större rörelsefrihet och möjlighet till utveckling.

Ungdomslagen som samlas under namnet Smygehuks Fotboll bildar en egen sektion under Östra Torp Fotboll. I denna konstellation ingår knatte-, pojk- och juniorspelare från Östra Torp Fotboll och Lilla Beddinge BK. Det är fortfarande i sin linda men sakta men säkert växer en ny organisation fram. Tanken är att spelarna skall få välja vilken förening de vill tillhöra när de blir licensierade, alltså året de fyller 15.

Ja, detta var lite om mig och vad jag sysslar med i Östra Torp.

Ha det bra...

...vi hörs

Anders